Historia

Fisket i Sjöviken

Fisket i Sjöviken har jämfört med etablerade hamnar som Gånsvik, Solumshamn och Alderskär inte bedrivits i någon större omfattning. Orsaken är att det utsatta läget medfört problem. Hamnen har dåligt skydd mot stormar och stora vågor. Särskilt hårda vindar från syd och sydost och kanske  i kombination med och kraftig nederbörd skapar bekymmer. I extrema fall tvingades fiskarna dra upp sina båtar på land alternativt söka skydd i till exempel Gånsvik.

Sjövikens fiskeläge

Under 1890- talet är det klarlagt att fiske bedrevs i Sjöviken av Isak Andersson. Isak kallades för ”Finn Andersson” . Han fiskade tillsammans med sonen Alfred. Under fiskesäsongen bodde familjen Andersson i  en stuga i Sjöviken som kallades Cap. Vintertid var familjen bosatt i en liten stuga i Solumsbyn , inte långt från Billströms fastighet. Senare flyttade familjen Andersson till Solumshamn där de byggde en stuga och bedrev fiske. En annan fiskare i Sjöviken runt sekelskiftet var Petrus Nilsson som drev jordbruk i Vangsta. Petrus hade fiskerätt i Sjöviken och ägnade sig i första hand åt strömmingsfiske.

Sedins i Solumsbyn var ägare till Cap. Huset finns med på äldre bilder från Sjöviken och rester fanns kvar ännu på 1970- talet.

Nästa generation fiskare i Sjöviken var Johan Björklund och Gustav Norell. Johan kallades kallades ”Glöa- Gubben” och bodde i en liten stuga i Sjöviken som numera ägs av familjen Arkad, Vintertid hade  Johan sitt hem i Örsjön. Gustav Norell bodde i Svälta och de båda herrarna bedrev fiske tillsammans i Sjöviken.

Johan Björklund och Gustav Norell

På den tiden fanns ingen riktig väg till Sjöviken. Det var häst och vagn som gällde. Blev fisket mycket lyckat lånade både Finn- Andersson och Johan och Gustav en häst för att transportera strömmingsfångsten till Gävlefisk i Härnösand. På den tiden bar Gävlefisk i Härnösand namnet Ångermanlands fiskförsäljningsförening. Föreningen tog emot fisk som fångats av fiskare längs hela Ångermanlandskusten.

Det förekom också att fiskarna i Sjöviken rodde in fångsten till sta´n. I många fall såldes strömmingen i så fall direkt till hushållen vid den så kallade Packarlaven.

Till kundkretsen hörde givetvis också sommarboende i Sjöviken. Handeln skedde då som regel direkt från båten.

Om Johan berättades att han under försök att bärga sina nät utanför Norrudden i Sjöviken under en svår storm kastades ur båten och hamnade på ett skär vid Norrudden.  Det hände troligen på 30- talet.

Johan var liksom många fiskare vid den tiden inte simkunnig. Han hade dock tur och överlevde. Enligt en skröna var Johans första ord efter räddningen ”Det var bara snuset som var torrt”.

Av Johans fiskebåt blev det bara kaffeved. Brandmästare Lars-Olof Gradin som bodde i Gånsvik var kompis med Johan och han ordnade en insamling för att Johan skulle kunna köpa sig en ny båt. Detta lyckades och Johan kunde fortsätta sitt fiske tillsammans med Gustav i en sprillans ny båt.

Båten var en vanlig skötbåt. Ingen motor fanns att köpa och pengar till en sådan investering saknades säkerligen också.

Sjövikens karga kustlinje. Foto: Martin Feldt

Först på 40- talet dök de första små båtmotorerna upp på våra breddgrader.. Dessa kallades ”Hudiksvallare” och drevs med bensin och fotogen. Motorerna monterades till en början som regel in i någon lämplig skötbåt innan det byggdes större båtar mer lämpliga för inmontering av motorer.

Motorerna var små och lätta. Effekten var 2-3 hästkrafter, men det räckte i de flesta fall. I vart fall blev det en stor förbättring jämfört med rodd.

Motorerna var av typen tändkulemotor och innan de kunde startas måste cylindern värmas via en så kallad tändkula.  Denna värmdes med blåslampa och motorn måste också få en ”nubbe” i form av en liten dos bensin innan start kunde ske.

Därav talesättet ”Är kula röd så fär vi”. Tändkulemotorerna avgav ett typiskt ” dunk-ljud” som de flesta med anknytning till hav och fiske känner igen.

Innan motorerna dök upp hade de mer avancerade fiskarna till en början mast och segel i sina skötbåtar. Seglen kunde dock användes endast vid akterliga vindar. Avdriften var annars för stor eftersom skötbåtarna saknade köl.

Vid denna tid fanns inte ett spår av, ekolod, GPS, filémaskiner, autopiloter, skakmaskiner, stävrullar med hydrauldrift och andra senare tiders påfund inom fisket.

Albin och näten

Efter några år började även Johans som Albin också fiska i Sjöviken. Han byggde en stuga i Sjöviken men närmare vattnet i förhållande till Johans sommarbostad. Albin hade en mycket fin träbåt med motor för sitt fiske. Fisket skedde på fritiden. Albin arbetade annars som stensättare som anställd inom kommunen. Han bodde fram till sin död i ett hus vid vägen mot Nya Kyrkogården.

Båt vid stenkista

Johan, Gustav och Albin använde en brygga som kallades stenkista. Det var en brygga av hoptimrade trästockar och fylld invändigt med sten, Den spetsiga delen i den triangelformade bryggan var vänd ut mot havet för att så mycket som möjligt undgå att skadas av havsisen. Båten lades inför fisketurerna långsides med bryggan. Strömmingsskötarna drogs ned i båten och stenades. Man använde i den operationen stenband som var fästa med lagom avstånd vid nätens stenteln. De lämpligt formade  och lagom tunga stenarna  användes för att näten  vid fisket skulle hamna på rätt djup i vattnet.

Helge Norell i Sjöviken

Nästa generation fiskare i Sjöviken var bröderna Verner och Helge Norell. Bröderna använde till en början en skötbåt för sitt fiske, men skaffade sig senare en större båt med inombordsmotor. Fisket skedde på fritiden.Verner arbetade  hos  P O Wiklander i ett sandtag vid Vårdkasberget. Helge var kommunalarbetare. Bröderna Norell fiskade både strömming och lax. De hade flera storryssjor som gav bra fångster av både lax och sik.

Helge och Verner Norell i Sjöviken.

Verner bodde i en torpstuga som han lät bygga vid Solumssjön. Helge hade en stuga på Stenhammar där han höll till vintertid. Under fiskesäsongen bodde Helge i föräldrahemmet på Svältan.

Bland senare tiders fiskare i Sjöviken kan nämnas Åke Godin, Åke Olsson och  Tage Nygren, John Rydberg och Kjell Gradin.

Text & foto: Uno Gradin


Beta i Sjöviken

Bönderna hade förr kossorna ”på skogen”. Det innebär att djuren strövade omkring fritt under dagen och letade mat inom ett område mellan Solumsbyn och Sjöviken.. Ofta kom de till Sjöviken och gjorde intrång på bland annat stugtomter där det ofta fanns gott om mat.. Följden  blev att staket sattes upp för att förhindra besöken.
Kreaturens besök på stranden resulterade också i ”korusor” med bajs som inte var så roligt för badande. Dock kunde bajshögarna tas omhand efter torkning för att användas i trädgårdarna som gödning.
Bland kossorna fanns en speciell skällko med en klocka om halsen. De andra kossorna följde skällkon hemåt. På eftermiddagen togs korna in för mjölkning

Text & foto: Uno Gradin

Nytt sjösprång i Ångermanland

Den 11 augusti 1992 inträffade ett ovanligt och mycket intressant naturfenomen utefter kusten i Ångermanland. Det som hände ute på havet och vid kusten kallas sjösprång och är ett okänt begrepp för de flesta. Då sjönk och steg vattennivån med omkring 130 centimeter med intervaller på några minuter. Yrkesfiskaren berättade i en större artikel med flera bilder om detta sjösprång.

Nu har det inträffat igen, men inte lika kraftigt som förra gången. Från Hörsång i Höga Kusten mellan Härnösand och Örnsköldsvik rapporteras att vattnet steg och sjönk omkring 60 centimeter med intervaller på 5-10 minuter. Det skedde en av de sista dagarna i augusti.

Fenomenet pågick under ett par timmar.

Enligt oceanograf Thomas Hammarklint vid SMHI kan det knappast vara något annat än ett sjösprång som upplevdes i Hörsång och på några andra platser i närheten.

Precis som vid sjösprånget 1992 passerade ett ovanligt kraftigt åskoväder området med stora variationer av lufttrycket och vattenståndsnivåerna.

– För att ett sjösprång ska uppstå måste två villkor vara uppfyllda, påpekar Thomas Hammarklint. Dels ska en kallfront eller ett åskoväder med frontliknande karaktär passera över ett havsområde. Det krävs också att passagen sker med en viss hastighet och att djupet i området är måttligt. Bottenprofilen ska också vara jämn.

Hammarklint känner till sjösprånget 1992 som med variationer på 130 centimeter hör till de kraftigaste som uppmätts. Vid Kuggören utanför Hudiksvall uppmättes några år tidigare ett sjösprång  med cirka 125 centimeter mellan den högsta och lägsta vattennivån

Text och foto: Uno Gradin


Spöket i Sjöviken

Det är inte alla fiskelägen som håller sig med ett alldeles eget spöke. I Sjöviken finns det dock ett sådant. Spöket heter egentligen Tjärnlund och han bodde i Solum på Härnön i slutet av 1800- talet.

Spöket är av den hjälpsamma sorten. Tjärnlund varnade fiskarna när det skulle bli storm genom att knacka på fönsterrutan till den numera rivna fiskeboden där de låg och sov. När fiskarna tittade ut såg de en ålderdomligt klädd man som stod och spanade ut över vattnet.

Fiskeboden kallades för ”Cap” och låg ganska precis där det nu står ett rött litet hus sydväst om Albin Björklunds hus och sydost om Ove Arkads fastighet.

Spöket tog aldrig fel. Fiskargubbarna visste att det var bråttom när han visat sig. Därför rodde de snabbt ut och hämtade sina nät. Det blev alltid en svår storm när Tjärnlund framträtt och tack vare hans varning kunde näten varje gång räddas.

Tjärnlund bodde under sin tid som människa med sin hustru på ett litet torp i skogen mellan Billströms och Sedins i Solumsbyn.

Till saken hör att både Tjärnlund och hans hustru uppskattade starka drycker. Inkomsterna var små på torpet, men ibland hade paret lyckats få ihop lite smör och ost som såldes på torget i Härnösand. Tjärnlund fiskade också i Sjöviken vilket hjälpte till att någorlunda hålla svälten borta.

Det var Tjärnlund själv som skötte affärerna. En torgresa slutade illa. Tjärnlund hade lyckats sälja allt smöret och osten och hade några slantar i börsen. Frestelsen blev dock alltför stor och han köpte ut brännvin och hamnade också på krogen. Alla pengarna försvann och köpebrännvinet drack Tjärnlund upp på vägen hem. När han till slut vinglat hem till torpet blev hustrun rasande. Hon som så gärna ville ha sin del av bolagsspriten blev utan. Resultatet blev en fruktansvärd utskällning. Gubben Tjärnlund, som redan innan var trött på hustruns gnat, reagerade genom att hänga sig i ett träd inte långt från torpet.

Det sägs att trädet dog oförklarligt bara några veckor efter det att Tjärnlund tagit livet av sig. Numera går han ”igen” i Sjöviken. Det fanns och kanske också fortfarande finns människor som kan svära på att de sett spöket Tjärnlund. Bland annat åtskilliga fiskare och två skogshuggare har påstått att de sett Tjärnlund.

Spöket bär vid sina framträdanden en långrandig så kallad busarong, svart sydväst och långa stövlar. Om någon vågar närma sig spöket försvinner han i tomma intet.

Håll alltså ögonen öppna. Kanske får du se gubben Tjärnlund som knackar på din ruta och spejar ut över havet. Rapportera gärna eventuella observationer till undertecknad.

Så här såg fiskeboden ”Cap” ut. Fiskarna både sov i boden och förvarade sina nät där. Det var på rutan i det lite större fönstret till vänster som spöket Tjärnlund knackade när han varnade fiskargubbarna för annalkande storm. Bilden är ritad av Kjell Gradin.

Text: Uno Gradin